Hej.
Ännu ett ganska långt avbrott... jag tänkte berätta lite om vad som rör sig i mitt huvud just nu.
I söndags, den första april så fyllde jag år, närmare bestämt 21 år. 21 år och vad har jag för liv?
Åren omkring 20 ska väl vara dom bästa åren i ens liv? Jag tror detta måste vara dom sämsta... eller iaf just detta året som gått har vatt så jävla tråkigt och ganska meningslöst, om jag jämför med dom andra åren... och när jag tänker på hur det kunde varit!
Jag ha rinte läst vidare, jag har inte avslutat jakten på körkortet och jag har inte haft ett fast, vitt jobb. ett riktigt jobb. Men jag ska! Allt detta ska genomföras...
och det skrämmer mig minst lika mycket - som det stör mig att jag inte gjort det än!
Tanken var från "början" att jag skulle va i Frankrike nu. Sen bestämde jag att jag skulle till Fran Canaria först- men Nina kom hem från sin resa 10 veckor tidigare än planerat så den resan fick jag glömma. Och nu så här i efterhand så undrar jag hur jag skulle ha fått ihop det ekonomiskt.
Körkortet ligger på hyllan tills i maj då jag har uppkörning i Ystad. Jag valde att stå ut med väntetiden, för att slippa köra upp i Malmö. Och nu är det körkortet som gör att jag inte kan åka till Frankrike redan nu. Och ekonomin delvis. Min morbror skulle komma hem den 21 maj, men nu kommer han istället den 10 april. (min morbror som bor i Frankrike, det är hos honom jag ska bo fram till sommaren. då kommer mina föräldrar dit så då ska jag bo med dom)
Sen var tanken från "början" att jag till hösten skulle börja min utbildning i Bordeaux, till skönhetsterapeut/hudterapeut. Men eftersom inget av det andra blev som jag tänkt mig från början, att jag skulle flyttat till Frankrike redan i februari, bl.a. gör att jag har tänkt om lite även med utbildningen. Tanken med att flytta så pass tidigt innan skolan skule börja var nämligen att jag skulle få god tid på mig att sätta mig in i franska språket ordentligt innan jag började i skolan. Jag menar, jag kan franska! Jag klarar mig ensam i Frankrike... men i en skola... där skulle jag ha ett enormt handikapp som det är nu.
Så - jag har börjat titta på hur jag ska gå till väga för att studera franska ett år. Jag har tänkt att jag ska värva det med ett jobb då. Jag vill studera i Bordeaux och även bo där. Jag känner ju många där redan nu... jag tror att denna vägen blir den mest förnuftiga.
När någon börjar prata om att jag kanske borde fundera på att utbildamig i Sverige så fylls jag bara av olust, så det går bort... varför måste jag ta den lätta vägen?
Den smidigaste vägen är inte alltid den bästa. Jag har en dröm som jag vill nå, och jag är medveten om att det kan bli svårt och jobbigare än om jag hade gjort det i Sverige, men det är vad jag vill göra! Jag vill iallafall försöka.
Jag har alltid ett hem här om jag skulle ångra mig.
Och med den vetskapen känns det mycket lättare att ta steget... att flytta till Frankrike för någonting som kan bli för gott. Det är riktigt jobbigt,
men mycket lättare med vetskapen i bakhuvudet.
Jag kan alltid komma tillbaka.
för övrigt är jag fylld av ångest just nu. Den är orsakad av min ekonomi, som är en ständigt osäker process. Den går upp lite, sen går den ner... sen går den upp lite, men ner igen...
varje gång jag tjänat lite pengar får jag för mig att jag är en rich mother fucker
- och spenderar dom nya pengarna, och lite till... "det löser sig"
imorgon skulle jag egentligen provjobba på café victors på lilla torg i Malmö.
Men innan ringde jag o avböjde. Det gav mig sån jävla ångest.. jag hatar den typen av jobb. Jag kan klara ett vanligt servitrisjobb, trots att jag inte brinner för det, trots att jag har brister inom yrket eftersom jag inte är utbildad.... men ett servitrisjobb mitt på lilla torg, på ett ställe som har ryktet att cheferna är otrevliga mot personalen och att vissa slutat p.g.a. utebliven lön.......
det gav mig mer ångest än lättnad över att få ett jobb.
Så med tanken att jag är värd bättre så ringde jag upp och sa "tyvärr".
Min födelsedag som var i söndags firade jag på lördagen, då jag o emily åkte ut på landet i tolånga, till henrik. Där fann vi våta killar i ett tunnbad och en grill med glöd.
Det va minst sagt trevligt där ute och gästvänligheten var femstjärnig.
Men bar a bar var för mig en besvikelse, och dessutom hade jag vid det laget druckit så mycket att jag inte kunde hitta tillräckligt med balans för att ställa mig på dansgolvet för att utföra någon acceptabel dans! Så jag ringde mamma och sa att hon kunde komma o hämta mig direkt (vilket innebar en halvtimme tidigare än stängning. hehe)
jag slapp iallafall den värsta trängseln vid jackorna...
Tommy åkte med i min bil och han lovade mig att sjunga för mig, när jag var som mest bakfull.
Jag förklarade för honom att det skulle bli för sent, för om han skulle sjunga när jag va som mest bakfull så skulle det bli den 15 juli. Dagen efter Frankrikes nationaldag. en jävla fest....
haha.. :) de där berättade mamma för mig dagen efter, jag minns det inte själv.
Och på självaste födelsedagen på söndan så vaknade jag av att Emily ringde, men jag hann inte svara. Såg på telefonen att hon hade ringt 4 gånger så jag tänkte "shit det måste va viktigt... 8.30 dagen efter liksom... nåt måste ha hänt! så jag ringde upp...
Hon svarar... "Hej! DU.. när går första bussen från Ystad till SJöbo??"
SUCK! va det bara det?!?
vänta lite... jag ska kolla.... ääh datorn har hängt sig.. letar fram busstidtabellen...
vad gör man inte för en tjej som emily?? :)
somnar om.
tack till mamma för världens godaste middag senare på kvällen.