det är fan inte synd om dom!
"det är synd om dom för dom har det jobbigt hemma, det är därför dom beter sig som dom gör. det bästa är att hålla sig i god min med dom"
Häromdagen smälldes ett av våra fönster. Igår smälldes fönstret brevid. Denna gången var de helt klart en tegelsten för den låg utanför efteråt. Och då kunde vi konstatera att den första rutan inte slogs av en sten. Den första rutan har ett hål stort som en handboll rakt igenom fönstrets 3 glasrutor. Glassplitter rusade in över hela rummet den gången, med rejäl kraft. Denna gången krossades bara den första glasrutan i fönstret och resultatet liknade inte alls det hålet som på den första. Utan skadan var mer över hela fönstret... Vi slapp iallafall glassplitter inomhus denna gången, om det är till någon tröst....
När jag hörde smällen där nerifrån blev jag jävligt rädd, för det lät mycket värre än vad det var. Det fönstret sitter på samma vägg som den väggen jag har här brevid mig på ovanvåningen så jag kände hur huset skakade. Dessutom hördes en stor smäll... lite skumt! Men jag rusade ner, men var nästan lättad när jag såg att det "bara" var fönstret, eftersom det hördes mycket värre. Jag trodde dom hade släppt värsta bomben mot huset ju! Jag stack ut för jag tänkte springa efter dom men man såg inte dom ju... till råga på allt så trillade jag över ett par plankor där ute och ramlade pladask! Hade tur som inte slog i hakan i stenplattorna. Men mitt högra lår är helt blått, det gör skitont! Men tur att ingen skadades av deras dåd denna gången heller. Men nu är vi riktigt arga! Grymt laddade var vi och vi körde ut i två bilar för att kolla om vi såg några misstänkta småglin...
Man har god lust att plocka upp lite av glassplittret och kasta det tillbaks på dom... man känner nästan hur varulvständerna börjar växa ut och klorna fälls ut! Adrenalinet rusar igenom kroppen! Detta handlar inte bara om glasrutor, detta är personligt och jag har en stolthet som inet tillåter sånt här mot min familj. Några jävla lowlives ska inte tro att dom kan komma här och sabotera hur som helst!
Knacka på dörren nästa gång istället, så kan vi snacka lite! Eller oj.. det vågar ni inte! Ni som är så jävla tuffa och vågar skjuta genom rutor, ni vågar inte ens stå för vem ni är! pinsamt!
vi hittade ett gäng när vi körde. Mamma frågade dom rakt ut om det var dom som hade kastat sten i vår ruta och hon visade sin ilska över det hela kan jag säga... om det var dom så var det bra gjort, om det inte var det så va det kanske lite dumt! Men vad vet vi? Det är ju inte precis nån som kommer erkänna... dom sa ju såklart att det inte var dom, men det betyder ju ingenting! Några av dom såg lite skyldiga ut för dom sa inte ett pip. De typen av tysthet ungefär som när man inte vågar säga nånting för mna vet att lögnen kommer höras... Sen va där den typen som försöker charma in sig, som snackade hela tiden och skojade om vad man sa...
vi pratade med tre andra killar också, men man kände direkt att dom inte var den typen av killar. Direkt märktes en annan mognad. Jag gillade dom t.o.m, dom verkade va ett härligt gäng!
hursomhelst vi fick göra polisens jobb för dom är ju helt för slöa, eller är dom rädda? vad vet jag!
Vi va på polisstationen och mamma snackade med en polis där. han stod och rökte och så sa han "jaa.. vi ska köra en runda och kolla runt lite senare. Men senare, det är ju försent! Jävla idiot.. han har det gott där med sin cigg. Kanske en kopp kaffe efter den? och varför inte en kaka... Det verkar glassigt att vara polis!
Jaja jag ska väl inte klaga mer... dom stackarna måste väl vila upp sig inför nyårshelgen...
och nu ska jag duscha. ska koppla bort min ilska också...
